”Det var aldrig meningen att jag skulle åka tillbaka till Marocko. Jag skulle vara där några månader, göra praktik för att lära mig mera om mänskliga rättigheter, sedan hem och fortsätta min utbildning, mitt liv. Men jag har kommit tillbaka många gånger och fortsätter göra det. Det är som ett destruktivt förhållande. Det är trångt, sorgligt och smutsigt. Det finns ingen annan plats där jag kan känna sådan vanmakt och för egen del känna mig så exponerad. Att resa som ensam kvinna i Marocko är inte lätt eller alltid roligt och om någon skulle fråga mig om jag rekommenderade det skulle jag förmodligen säga nej. Samtidigt är det det bästa jag har gjort. Det är ett kärleksförhållande som har pågått i fem år nu. Jag återkommer alltid. Vad annars skulle jag kunna göra?

Att beskriva Marocko innebär alltid en risk att hemfalla till den orientalism som ständigt omger detta mytomspunna land. I tidningar med tjocka glansiga sidor läser jag om tusen och en natt och lyxhotell och Marrakech som konferensresmål. Det finns alltid olika sätt att berätta en historia och det finns olika sätt att berätta om kvinnors livsvillkor i Marocko. Det är som att lägga pussel. Alla erfarenheter är pusselbitar. Kanske kan man lägga det annorlunda, kanske kan man välja andra bitar och vilka bitar man väljer påverkar resultatet.

Jag är född 1982 och bor i Malmö. Jag föreläser om mänskliga rättigheter och tror naivt på att saker och ting kan förändras. Jag har insett att jag föredrar det skrivna ordet framför det talade. Kanske för att ingen då kan avbryta, jag får hålla ett långt samtal, som en monolog utan paus, avbrott och motsägelser.”