av Magnus E. Marsdal
Förord av Daniel Poohl
Debatt | Danskt band 368 sidor | Utkom september 2008
I sin kritikerrosade bok om det norska Fremskrittspartiet vänder Magnus Marsdal blicken från de politiska fraserna mot det nutida samhället. Norge framträder som en dubbelexponering: å ena sidan ett land som uppfattar sig självt som ett modernt och expansivt informationssamhälle med hög välfärd, å andra sidan ett samhälle där villkoren för stora grupper hela tiden försämras. Ett land som har många beröringspunkter med Sverige. Marsdals bok är därför även en analytisk ingång till den svenska högerpopulism som växer sig allt starkare. ”Varje gång en besserwisser från universitetet offentligt talar om hur dumma Frp:arna är, får de 10 000 nya väljare”, säger han.
Pressröster
Christian Andersson skriver i Politiken.se: att Marsdals bok handlar ”mycket mer om det norska Arbeiderpartiets allmänna svek och förborgligande än om resultatet av Fremskrittspartiets politik sedan det fick sitt genombrott i stortingsvalet 1973. Marsdals huvudtes är att Arbeiderpartiet har blivit ett elitparti, ”Armanidemokraterna”, som förlorat kontakt med sina rötter i arbetarklassen. Den - arbetarklassen - skulle i stället ha köpt Fremskrittspartiets aggressiva elitkritik. Att sedan Fremskrittpartiets ekonomiska politik inte är särskilt arbetarvänlig har då haft mindre betydelse.” (081031)
Aron Etzler skriver i Flamman: ”Precis som i fallet med den amerikanska religiösa högern är hela fenomenet Fremskrittspartiet underbevakat, just därför att de människor som befolkar rörelsen anses närmast efterblivna. Marsdal gjorde det självklara journalistiska arbetet – att träffa partiets medlemmar och beskriva deras världsbild – en sensation trots att det gjordes trettio år efter partiets bildande.
Nu har Marsdals bok kommit ut på svenska, med titeln Högerpopulismen dissekerad. Välskriven, späckad med fakta och innehållandes en redig argumentationsmanual för att bemöta högerpopulismen.” (081204)
Olav Fumarola Unsgaard skriver i Arena: ”Allra bäst blir Marsdal när han lämnar retoriken och söker sig mot sociologin och filosofin. Han har en god förmåga att använda och på ett positivt sätt popularisera forskning och göra den politiskt relevant. Han överöser oss som läsare med tabeller, statistik och sociologer. En del modeller skapar han själv, medan andra hämtas från statistisk årsbok och den norska motsvarigheten till VALU. Om det finns en frp-kod att knäcka så är det i en uppdaterad klassanalys á la Pierre Bourdieu eller Stefan Svallfors som båda citeras och tillämpas med den äran. Detta lyckas på ett intressant sätt förklara varför proffstyckarna i centrala Oslo så fatalt misslyckas med att förstå vad det är som händer.” (December 2008)
Åsa Petersen skriver i en ledarkrönika i Aftonbladet under rubriken Högerpopulisterna utmanar vänstern: ”Högerpopulisterna har ingen folklig politik, men presenterar sig i folkliga former. De är alltid redo att lyssna och pratar så att folk förstår. ”När den socialdemokratiska eliten demobiliserar de traditionella konfliktlinjerna inom ekonomisk politik, blir många väljare förvirrade. Man röstar på killen med den stora amerikanska bilen och den stora käften, utan att se den stora skattepresent till de rika han bär i bakfickan.” Marsdal varnar för att avfärda högerpopulisternas väljare som korkade. Högerpopulisterna ska avslöjas och kritiseras, men deras väljare måste tas på allvar. ”Om besvikna socialdemokrater i arbetarklassen går till högerpopulisterna är det självklart inte bra, men drivkraften i deras besvikelse kan innehålla mycket bra. Vad man måste göra, som vänsterintellektuell, är att kliva ner från sin höga häst och tala med dessa människor.” (090102)
Emil Schön skriver i Helsingborgs Dagblad: ”I den politiska högergiren under 90-talet har en stor del av arbeiderpartiets lojala väljare kastats av från vagnen. När den ekonomiska politiken likriktas mellan höger och vänster kommer i stället värdefrågor i förgrunden. I värdefrågor tenderar arbetarklassväljare att ligga längre till höger om sina partier. Det gäller såväl i synen på brott och straff som på invandring och jämställdhet.” (090119)
Jan Karlsson skriver i Norrköpings Tidning: ”Och medan jag läser detta gedigna verk, där sociologi förenas med journalistik, Bourdieu med Greider, slår det mig gång efter annan att svenska riksmedier, och politiska experter, är oroväckande ointresserade av grannlandet i väst.” (090119)
Björn Lindahl skrev i sin recension av den norska utgåvan i Svenska dagbladet att ”Kultureliten i Norge kan tacka sig själva för fremskrittspartiets framgångar. Den tesen driver författaren Magnus E Marsdal i boken FrP-koden. För svenska politiker som letar efter råd om hur sverigedemokraterna bör behandlas finns här mycket tänkvärt.”
Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet: ”Väljarna ser inte längre skillnad på partierna och orsaken är att demokratin abdikerat för marknadskrafterna, vilket föder en känsla av vanmakt hos dem som har det sämst. Handlingskraft får man visa i frågor som bistånd, abort, kriminalitet, bensinpris, skolungar som inte kan sitta still och ’de som inte gör rätt för sig’ - invandrarna. I brist på en alternativ ekonomisk politik tar väljarna fasta på andra frågor än de ekonomiska. Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd.”
Celanders förlag, Vårvädersvägen 4B, 222 27 Lund, 0702 454506