Släpljus och vingar

av Roy Isaksson

Dikter | Danskt band 96 sidor | Utk februari 2013

Ideologierna är döda, marknaden är allena saliggörande, och ändå: Minsta barn tror ju än så länge i ett  upphetsat ögonblick på gemenskap, på det sammanbindande ordet i ”du och jag”.

Vilken grupp bekänner du dig till? Den med social kompetens, den bortrationaliserade, den språkfattiga, den  underbetalda, den överbetalda, det politiska frälset, de bortglömda, de som redan har levt och nu får ligga på  sparlåga – för ingen bryr sig riktigt, ingen upphäver ett ramaskri, ingen visar någon som helst jävlar anamma.

Dikterna i Släpljus och vingar är avskalade, deras fåordiga självklarhet möter livsavgörande erfarenheter. De  talar om förflutenhet, om glädje, nåd, tacksamhet och kärlek. En far tynar bort och dör – och en son söker i  minnena, i växtriket, i djurriket, i människoriket, i solidaritetens styrka.

”Poesin, som det ensamma barnets uppfinning”, skrev Lars Norén på sjuttiotalet. Poesin, som den ensamma  människans räddning, menar Roy Isaksson. Den omättliga, sökande själens aptit.

Han skriver sig tillbaka, långsamt, med omtagningar av vissa teman, ett drömlikt famlande efter sammanhang i  det förflutna, kanske också för att återupprätta sig själv. Människor och skeenden förblir skärvor och därför  trovärdiga. 

Så blir dikterna författarens nostos, en hemkomst i det inre.