Varukorg
Din varukorg är tom, men det behöver den inte vara.
av Abdulrazak Gurnah
Översättning: Helena Hansson
Roman | Inbunden 288 sidor | Utk januari 2015
”en inträngande och ytterst tankeväckande skildring av emigrationens villkor som belyser sidor som är mindre vanliga i litteraturen. Inte minst förmår Gurnah att gestalta de vuxna barnens förvirring, en vardagens brist på en entydig tillhörighet, och han gör det utan att förfalla till floskler eller använda sig av de förväntade stereotyperna. Det är befriande och mycket gripande och fördjupar förståelsen." (Christer Enander i Helsingborgs dagblad)
Abdulrazak Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. Här återvänder han till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil och skuld.
Abbas är sextiotre år gammal, ingenjör, och lyckligt gift med Maryam, som arbetar i kafeterian på ett sjukhus. De har varit gifta i trettio år, har två vuxna barn och bor i Norwich. Den familjehistoria som barnen, Hanna och Jamal, har fått höra börjar när deras föräldrar träffades för första gången – hur deras blickar möttes på ett apotek i Exeter, ”för länge sedan, i ett nästan inbillat liv”, när Maryam bara var sjutton år gammal och Abbas trettiofyra, fast han sa att han var tjugoåtta. Han var sjöman, senig och mörk, hon arbetade på fabrik, bodde hos sina adoptivföräldrar i Exeter och var djupt olycklig. ”Jalla, vi ger oss av härifrån, det var så han sa. Det var berättelsen om deras kärlek.” På barnens frågor om faderns ursprung svarar han att han är en ”apa från Afrika”. När Abbas drabbas av en stroke börjar han – påmind om sin dödlighet, överväldigad av skam, trött på att tiga – berätta historien om hur han lämnade Zanzibar som ung man.
Jamal och Hanna är båda födda i England men kan inte skaka av sig känslan av utanförskap. Hanna kallar sig numera Anna och har just flyttat till en ny stad med sin pojkvän. Jamal, familjens lyssnare, flyttar in i en studentbostad och blir förtjust i en ung kvinna med mörkblå ögon och en egen, invecklad historia att berätta. Abbas sjukdom tvingar båda barnen att återvända hem, till sin fars tystnad och sin mors sammanbitna effektivitet. Maryam började sitt liv som hittebarn och har aldrig funderat på att hitta sig själv, inte förrän nu.
Människorna i Gurnahs värld är offer för sina omständigheter, illa tilltygade av den globala migrationens tidvattensvågor, på flykt från sig själva. De är märkta av förlust, skam och rädsla. Med mästarhand skildrar Gurnah deras rotlöshet, skuldkänslorna gentemot dem som har lämnats kvar, deras längtan efter tillhörighet och deras försök att uppfinna sig själva på nytt. Det här är berättelsen om den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter.
Recensioner
Christer Enander recenserar i Helsingborgs dagblad
”Den sista gåvan” är en inträngande och ytterst tankeväckande skildring av emigrationens villkor som belyser sidor som är mindre vanliga i litteraturen. Inte minst förmår Gurnah att gestalta de vuxna barnens förvirring, en vardagens brist på en entydig tillhörighet, och han gör det utan att förfalla till floskler eller använda sig av de förväntade stereotyperna. Det är befriande och mycket gripande och fördjupar förståelsen.
.
Viola Bao menar att Gurnah inte riktigt har övervunnit den "svårighet för den författare som med realismens medel vill skildra orättvisa strukturer i samhället – man riskerar ständigt en övertydlighet som kan vara litterärt ofördelaktig."
Det är en berättelse som tematiserar ämnen som migration, tillhörighet, skuld och rasism. Till stor del handlar ”Den sista gåvan” om upplevelsen av att vara främling i sitt eget land. Den mörkhyade Maryam, som aldrig har levt någon annanstans än i England, talar än i vuxen ålder om sitt hemland som en främmande plats och sig själv som en ”tjänare i ett stort hus”. Båda barnen har också ärvt föräldrarnas ängslighet och tvångsmässiga strävan efter att inte väcka uppmärksamhet.
.
Johan Wilhelmsson avslutar sin recension i Norrköpings tidningar så här
Romanen är lättviktigare än man kunde tro av den lysande inledningen om Abbas kollaps – ja, förvandlas snart till ett rätt så varmhjärtat relationsdrama som rullar på i normalprosans hjulspår – men saknar inte sina poänger. Det handlar om exilens hemlöshet och främlingens dåliga självförtroende som går i arv, men också om hur mönster kan brytas. En process där berättelserna om det förflutna spelar en väsentlig roll.
