Den sista gåvan

av Abdulrazak Gurnah

Översättning: Helena Hansson

Roman | Danskt band 286 sidor | Nyutgåva i samarbete med Bonniers november 2021

Abdulrazak Gurnah har tilldelats 2021 års Nobelpris i litteratur

”för  att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens  verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och  kontinenter”

Celanders förlag gav ut Den sista gåvan 2015. Det är Abdulrazak  Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. Här återvänder han  till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil  och skuld. Abbas är  sextiotre år gammal, ingenjör, och lyckligt gift med Maryam, som arbetar  i kafeterian på ett sjukhus. De har varit gifta i trettio år, har två  vuxna barn och bor i Norwich. Den familjehistoria som barnen, Hanna och  Jamal, har fått höra börjar när deras föräldrar träffades för första  gången – hur deras blickar möttes på ett apotek i Exeter, ”för länge  sedan, i ett nästan inbillat liv”, när Maryam bara var sjutton år gammal  och Abbas trettiofyra, fast han sa att han var tjugoåtta. Han var  sjöman, senig och mörk, hon arbetade på fabrik, bodde hos sina  adoptivföräldrar i Exeter och var djupt olycklig. ”Jalla, vi ger oss av  härifrån, det var så han sa. Det var berättelsen om deras kärlek.” På  barnens frågor om faderns ursprung svarar han att han är en ”apa från  Afrika”. När Abbas drabbas av en stroke börjar han – påmind om sin  dödlighet, överväldigad av skam, trött på att tiga – berätta historien  om hur han lämnade Zanzibar som ung man.

Christer Enander skrev i Helsingborgs dagblad

”Den  sista gåvan” är en inträngande och ytterst tankeväckande skildring av  emigrationens villkor som belyser sidor som är mindre vanliga i  litteraturen. Inte minst förmår Gurnah att gestalta de vuxna barnens  förvirring, en vardagens brist på en entydig tillhörighet, och han gör  det utan att förfalla till floskler eller använda sig av de förväntade  stereotyperna. Det är befriande och mycket gripande och fördjupar  förståelsen.