av Abdulrazak Gurnah
Översättning: Helena Hansson
Roman | Danskt band 286 sidor | Nyutgåva i samarbete med Bonniers november 2021
Abdulrazak Gurnah har tilldelats 2021 års Nobelpris i litteratur
”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”
Celanders förlag gav ut Den sista gåvan 2015. Det är Abdulrazak Gurnahs åttonde roman och hans andra på svenska. Här återvänder han till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil och skuld. Abbas är sextiotre år gammal, ingenjör, och lyckligt gift med Maryam, som arbetar i kafeterian på ett sjukhus. De har varit gifta i trettio år, har två vuxna barn och bor i Norwich. Den familjehistoria som barnen, Hanna och Jamal, har fått höra börjar när deras föräldrar träffades för första gången – hur deras blickar möttes på ett apotek i Exeter, ”för länge sedan, i ett nästan inbillat liv”, när Maryam bara var sjutton år gammal och Abbas trettiofyra, fast han sa att han var tjugoåtta. Han var sjöman, senig och mörk, hon arbetade på fabrik, bodde hos sina adoptivföräldrar i Exeter och var djupt olycklig. ”Jalla, vi ger oss av härifrån, det var så han sa. Det var berättelsen om deras kärlek.” På barnens frågor om faderns ursprung svarar han att han är en ”apa från Afrika”. När Abbas drabbas av en stroke börjar han – påmind om sin dödlighet, överväldigad av skam, trött på att tiga – berätta historien om hur han lämnade Zanzibar som ung man.
Christer Enander skrev i Helsingborgs dagblad
”Den sista gåvan” är en inträngande och ytterst tankeväckande skildring av emigrationens villkor som belyser sidor som är mindre vanliga i litteraturen. Inte minst förmår Gurnah att gestalta de vuxna barnens förvirring, en vardagens brist på en entydig tillhörighet, och han gör det utan att förfalla till floskler eller använda sig av de förväntade stereotyperna. Det är befriande och mycket gripande och fördjupar förståelsen.